Ett personligt samtal är kommunikation in på bara skinnet. Här kan jag inte gömma mig bakom tangentbordet, powerpoint presentationen eller journalisten. Det är du och jag, här och nu. Med våra olika ”ryggsäckar” som styr vårt sätt att uppfatta och sortera vår omvärld är det lätt att prata förbi och missförstå.

Persoling kommunikation är verkligen personlig. Det handlar om mig. När det inte funkar betyder det att jag måste utvecklas och förändras. Kanske är det därför så många gärna fokuserar på tekniken? Men om jag vill utvecklas, om jag vill förändra mitt sätt att kommunicera finns det verktyg som ger resultat.

Här kommer tre enkla tips för dig som vill träna din personliga kommunikation. Själv har jag precis gått utbildning, är supertaggad och tänker hårdträna på familj och vänner redan nu i helgen.

1. Tala klarspråk. När du menar jag, säg jag och inte man.
2. Var nyfiken. Ställ frågor om andra människors upplevelser. Du kommer att upptäcka att det du trodde var självklart, kanske upplevs på ett helt annat sätt av den du talar med. När ni förstår varandras upplevelser kan ni ta kommunikationen och relationen till en ny nivå.
3. Undvik att beskriva dina tankar eller känslor som en sanning som gäller alla. Sortera i stället din upplevelse och var tydlig i vad som är observationer, tankar, känslor och vilja. T.ex. Solen skiner, jag tänker att det ska bli skönt med helg, jag känner mig glad och vill gå ut :-)

Trevlig helg!

/Helena

P.S. Utbildningen jag nämnden heter Klart ledarskap och var fantastiskt bra! Jag kan varmt rekommendera både utbildningen och boken med samma namn.

Jag slutar aldrig fascineras av hur omväxlande aprilvädret är – och jag slutar aldrig njuta av det! För omväxling är väl ändå livets bästa krydda? Att aldrig veta riktigt vad som väntar, men samtidigt veta att det förmodligen är något helt nytt.

På jobbet är det också aprilväder. Ena stunden sitter jag och letar efter en blombild som ska symbolisera jämtländsk honung, i nästa skriver jag på en kommunikationsplan, och i ytterligare nästa filar jag på en copytext om industrivåtsugar. Det kan man kalla omväxling!

I jobbet som pr-konsult förväntas man så gott som dagligen komma med kreativa och nytänkande idéer. Man förväntas skapa med sin hjärna. Vrida, vända och klämma ur sig klokheter på löpande band. Ibland kan det naturligtvis kännas stressande, men för det mesta bara inspirerande. Och jag tror att det är just omväxlingen som över huvud taget gör dessa nya idéer möjliga. Att inte stå och stampa på samma ställe, och istället kastas mellan helt olika typer av uppdrag och utmaningar – det öppnar upp för kreativiteten.

Nu ska jag återgå till att njuta av aprilvädret, både det här på kontoret och det utanför fönstret.

/Emelie

Förra veckan gick jag utbildningen Rätt fokus i styrelsearbetet i Sundsvall. Nyttig utbildning. Jag lärde mig massor. Som vanligt med utbildningar så var gruppen och diskussionerna mellan kloka och engagerade människor det som gav allra mest. Jag kan konstatera att det finns många duktiga människor i Västernorrland också.

Duktiga människor ja. Men mest män. Hur kommer det sig? Jag vet ju att det finns så många kompetenta kvinnor också. Några av dem träffade jag på Styrelsekrafts adeptträff på Clarion i torsdags. Vi är 20 kvinnor i Jämtlands och Västernorrlands län som deltar i satsningen Styrelsekraft som syftar till att det ska bli fler kvinnor i styrelser. Här finns massor av kompetens och erfarenhet som behöver synliggöras mer för att syftet ska uppnås.

Det leder mig in på ytterligare en styrelseerfarenhet de senaste veckorna. Jag har blivit invald i Qleaders styrelse, och i går hade vi första styrelsemötet. Qleader ska verka för att synliggöra kvinnliga ledare, något som jag gärna bidrar till. Nästan 80 medlemmar har Qleader. 80 duktiga och kompetenta människor. Jag är rätt säker på att jag kommer att ha både trevligt och lära mig massor samtidigt som jag bidrar till ett viktigt syfte. Det känns bra och jag är glad att jag tackade ja till detta.

Men nu åter till jobbet! Det har som sagt varit mycket fokus på styrelsearbete de senaste veckorna. /Helena

Det var en bra dag. Och några saker funderade jag särskilt över i tåget på väg hem…

1. Det finns massor av smarta, kompetenta, erfarna och kloka människor. Det går att lära sig massor av dem, jag behöver kanske inte göra alla misstag själv.

2. Jag ska sluta sträva efter balans i livet. Det är ouppnåeligt och kommer bara att få mig att känna mig otillräcklig. Däremot ska jag försöka att balansera livet. Att uppnå balans. Att balansera. Det ligger en nyansskillnad i dessa båda uttryck. Och den lilla skillnaden i ord, gör stor skillnad i mitt huvud. (Tack Eva Högdahl för uttrycket).

3. Det är nära till Sundsvall (egen erfarenhet). Det finns 4500 företag i Sundsvall (SCB). Förmodligen har många behov av PR- och kommunikationstjänster. Det sista är ett eget antagande, som behöver undersökas närmare…

Trevlig helg. /Helena

Egentligen fick jag den perfekta avslutningen.  Jag fick tack vare en god vän möjligheten att vara gäst på Idrottsgalan i Globen i måndags. Jag fick hänga av mig i garderoben, gå in genom porten och skrida ner längs den röda mattan med sponsorväggen på ena sidan och fotoblixtar och journalistmikrofoner längs den andra. Jag hade tagit hjälp att sminka mig och jag valde mellan tre klänningar innan jag landade i den guld/svarta knälånga med smala axelband. Jag blev serverad mat, underhållen och fick prata med spännande människor, dessutom dansa till klockan två på natten och dricka både mousserande och andra drycker. Jag fick helt enkelt vara en riktig galaprimadonna. Bättre avslutning på min gala-era kan jag ju knappast få. Men passa er, Guldgalan 2012 då kommer jag som gäst. För nu vet jag hur man gör!
/Marlene

Så säger man ju. Och så har jag också sagt hela hösten. Men det har varit ren lögn. För det är inte alls bra. Det har inte varit bra sedan den 30 oktober då min extrapappa oväntat gick bort. Mest av allt har jag velat ligga hemma under en filt. Minst av allt har jag velat träffa folk, vara trevlig och engagera mig i sånt som känts oviktigt (vilket har varit det mesta denna höst).

För första gången sedan jag sa upp mig och startade företag har jag önskat mig en chef att lämna över ansvaret till. Någon som jag kunde ringa till och säga ”stopp, nu orkar jag inte mer, räkna inte med mig, jag är sjuk”.  Men så funkar det ju inte när man driver eget. Även om mitt liv plötsligt går på halvfart (om ens det) så springer resten av världen vidare i samma tempo som tidigare. Deadlines ska hållas, föreläsningar genomföras, kommunikationsplaner skrivas, texter formuleras, idéer kreeras, löner och fakturor betalas.

Men, mitt i allt detta har jag något som inte alla andra företagare har – jag har en affärspartner och jag har fantastiska kollegor. Marlene, Emelie och Johanna har alla på olika sätt fått ta extra mycket jobb och extra mycket ansvar den här hösten. Tack! Ni är bäst!

Min plan har de senaste veckorna varit att överleva fram till jul. Då ska jag vara ledig, ligga lite under den där filten, och försöka samla ny kraft inför våren. Jag hoppas att den planen håller, och att jag snart, utan att ljuga, kan svara: Det är bra, hur är det med dig?

Julkramar!
/Helena

Bakgrundsfakta:

• Min man Staffan är i Stockholm och jobbar.
• Min 7-åriga dotter Tuva har följt en kompis hem efter skolan.
• Min 5-årige son Viktor hämtar jag på dagis strax efter fyra.
• I morgon åker vi till farmor och farfar i Stockholm hela familjen.

Viktor ställer den sedvanliga frågan redan i bilen hem från dagis.

”Vad ska vi äta?”, jag har inte bestämt än svarar jag. ”Pannkaka!”. Okej säger jag. Jag brukar alltid säga nej. Det är onyttigt och tar alldeles för lång tid att steka. Nu är vi bara två som ska äta och jag har dessutom ätit julbord till lunch och är mätt, perfekt, vi gör pannkaka. ”Jag vill hjälpa till”. Det går bra, 2 ½ dl mjöl. Telefonen ringer. Jobbsamtal om morgondagens pressmeddelande. ”blir det här bra?”, ja, det blir bra. Jag pratar vidare. ”Vad ska vi ha i smeten nu?”. Jag laddar ner en bild på datorn. ”Vad ska vi ha i nu mamma?”. Bilden är nedladdad och jag ska bara hitta ett bra namn. ”VAD SKA VI HA I NU MAMMA?”. Hämta receptet. Ägg och mjölk. Bilden är nedladdad och klar och jag kan hänvisa per telefon.

Pannkakorna smakar bra. Jag äter två, Viktor fyra. Dags att slå in julklapparna till farmor och farfar. Vi hjälps åt. Sedan plocka prylar i huset. Packning och jag måste välja bra väskor för julklapparna. Svarar på SMS och kollar mailen. Pressmeddelandet som ska ut i morgon bitti kör vi en korrunda på. Viktor ser på julkalendern. Jag instruerar hur han kan ringa mig via snabbval och åker och hämtar Tuva. Hon blir sur för att hon inte fick pannkaka ”Ni äter jämt det när inte jag är hemma!”. Kvällsfika med macka och äpple framför TV:n. Jag ändrar lite i pressmeddelandet och styr sedan upp samåkningen till innebandyn. Min granne kommer för att vara barnvakt. Jag åker och idrottar, kommer hem, får beröm över mina fina barn, hoppar in i duschen och sjunker ner vid köksbordet och datorn. Instruerar via mail två kollegor om två olika uppdrag som jag inte kan lösa eftersom jag ska vara ledig i morgon. Betalar fakturor i sista sekund (och en för sent), fortsätter maila om pressmeddelandet, skriver om en krönika och hela tiden går musikalen Evita i bakgrunden.

Att det ska vara så mycket jämt…men jag hann ju allt. Kanske kan jag ta en tupplur på flyget i morgon.

Marlene

Insikt 1: Alla ”storytellar” – varje dag
Över en kopp kaffe med vännerna, i telefonen med mamma, och när vi kommer hem från jobbet. Hela tiden berättar vi historier om vår arbetsplats. Historier som ger en tydlig bild av vilka värderingar vi har och hur vi löser de dagliga utmaningar vi står inför. För oss på Trampolin PR kan det vara en historia om någon av våra ”kreativa torsdagar” då vi plötsligt fick en riktigt häftig idé. Det kan också vara en historia om den där gången vi tackade nej till ett uppdrag för att vi inte tyckte att det lät roligt (och att jobba med det som känns roligt är just en av våra grundvärderingar). Det är precis sådana historier som blir vårt varumärke, och kanske är det just en sådan historia som ger oss nästa spännande uppdrag.

Insikt 2: Vad hände med tiden – och när fick vi så ont om den?
Under kursens andra dag hamnade vi i en diskussion om tid. En manlig kursdeltagare, från IT-branschen, ifrågasatte om en potentiell kund verkligen skulle ha tid att lyssna på en berättelse om hans företag. ”Alla har ju så pressade tidsscheman, de skulle nog bara skruva på sig om jag berättade en målande historia om någon episod på vårt företag”, var hans argument. Sorgligt nog höll flera kursdeltagare med och det fick mig att fundera över vad som hänt med tiden. När fick vi så ont om den? Alla älskar väl en riktigt bra story – och nog sjutton har vi tid att lyssna?

Insikt 3: Jag är en kursknarkare – det är bara så
När jag inte har gått en kurs på ett bra tag glömmer jag hur skönt det är. Och när jag väl är där kan jag inte få nog. Det handlar inte så mycket om kursens ämne, utan det handlar om den dynamik som uppstår när människor från helt olika branscher och helt olika företagskulturer möts kring ett gemensamt ämne. Sinnet blir vidöppet och inspirationen flödar fritt. Det är riktigt härliga grejer det.

/Emelie

Om jag får vända på steken och vara lite negativ så finns det ett spel för galleriet när det kommer till miljö också. Och då tänker jag på de offentliga upphandlingarna. Alltför många myndigheter och offentliga organisationer vill att man ska bifoga en miljöpolicy till det anbud man lämnar in. Jo, det kan jag förstå om det handlar stora företag, stora upphandlingar och energikrävande leveranser. Vi är en PR-byrå med fyra medarbetare. Vårt arbetsverktyg är varsin dator och vår hjärna. Vad ska vår miljöpolicy innehålla?

√  Vi köper ekologisk mjölk till kaffet

√  Vi går i stället för att åka bil till våra möten

√  Vi minimerar antal utskrifter i skrivaren

√  Vi har extrakoftor på kontoret eftersom vi sparar på elen

Jag kanske är för kritisk och ironisk. Men, jag tycker helt enkelt att det är ett spel för galleriet att be om en miljöpolicy för en PR-byråupphandling.

/Marlene

Mitt första möte med min mentor sker om en månad ungefär. Men jag har redan haft första mötet med ”min student” Christin. Det bästa konkreta tipset från vårt första möte stod Christin för. Hon berättade att hon när hon började plugga vid turismprogrammet för snart tre år sedan skaffade hon sig en ”företagsbok”. I den har hon sedan samlat information om och kontaktuppgifter till intressanta företag och personer som hon skulle kunna tänka sig att jobba med (Trampolin PR stod tydligen med :-). Ett bra exempel på ett konkret PR-verktyg tycker jag. Företagsboken var tydligen hett eftertraktad i klassen nu när alla är ute efter jobb – tror jag det!  Jag tycker att det var en så bra idé att jag funderar på att göra en egen – det ska bli en idébok med drömuppdrag och drömkunder. Och jag tänker inte låna ut den, så se till att skaffa en egen.  /Helena