Det var en bra dag. Och några saker funderade jag särskilt över i tåget på väg hem…

1. Det finns massor av smarta, kompetenta, erfarna och kloka människor. Det går att lära sig massor av dem, jag behöver kanske inte göra alla misstag själv.

2. Jag ska sluta sträva efter balans i livet. Det är ouppnåeligt och kommer bara att få mig att känna mig otillräcklig. Däremot ska jag försöka att balansera livet. Att uppnå balans. Att balansera. Det ligger en nyansskillnad i dessa båda uttryck. Och den lilla skillnaden i ord, gör stor skillnad i mitt huvud. (Tack Eva Högdahl för uttrycket).

3. Det är nära till Sundsvall (egen erfarenhet). Det finns 4500 företag i Sundsvall (SCB). Förmodligen har många behov av PR- och kommunikationstjänster. Det sista är ett eget antagande, som behöver undersökas närmare…

Trevlig helg. /Helena

Egentligen fick jag den perfekta avslutningen.  Jag fick tack vare en god vän möjligheten att vara gäst på Idrottsgalan i Globen i måndags. Jag fick hänga av mig i garderoben, gå in genom porten och skrida ner längs den röda mattan med sponsorväggen på ena sidan och fotoblixtar och journalistmikrofoner längs den andra. Jag hade tagit hjälp att sminka mig och jag valde mellan tre klänningar innan jag landade i den guld/svarta knälånga med smala axelband. Jag blev serverad mat, underhållen och fick prata med spännande människor, dessutom dansa till klockan två på natten och dricka både mousserande och andra drycker. Jag fick helt enkelt vara en riktig galaprimadonna. Bättre avslutning på min gala-era kan jag ju knappast få. Men passa er, Guldgalan 2012 då kommer jag som gäst. För nu vet jag hur man gör!
/Marlene

Så säger man ju. Och så har jag också sagt hela hösten. Men det har varit ren lögn. För det är inte alls bra. Det har inte varit bra sedan den 30 oktober då min extrapappa oväntat gick bort. Mest av allt har jag velat ligga hemma under en filt. Minst av allt har jag velat träffa folk, vara trevlig och engagera mig i sånt som känts oviktigt (vilket har varit det mesta denna höst).

För första gången sedan jag sa upp mig och startade företag har jag önskat mig en chef att lämna över ansvaret till. Någon som jag kunde ringa till och säga ”stopp, nu orkar jag inte mer, räkna inte med mig, jag är sjuk”.  Men så funkar det ju inte när man driver eget. Även om mitt liv plötsligt går på halvfart (om ens det) så springer resten av världen vidare i samma tempo som tidigare. Deadlines ska hållas, föreläsningar genomföras, kommunikationsplaner skrivas, texter formuleras, idéer kreeras, löner och fakturor betalas.

Men, mitt i allt detta har jag något som inte alla andra företagare har – jag har en affärspartner och jag har fantastiska kollegor. Marlene, Emelie och Johanna har alla på olika sätt fått ta extra mycket jobb och extra mycket ansvar den här hösten. Tack! Ni är bäst!

Min plan har de senaste veckorna varit att överleva fram till jul. Då ska jag vara ledig, ligga lite under den där filten, och försöka samla ny kraft inför våren. Jag hoppas att den planen håller, och att jag snart, utan att ljuga, kan svara: Det är bra, hur är det med dig?

Julkramar!
/Helena

Bakgrundsfakta:

• Min man Staffan är i Stockholm och jobbar.
• Min 7-åriga dotter Tuva har följt en kompis hem efter skolan.
• Min 5-årige son Viktor hämtar jag på dagis strax efter fyra.
• I morgon åker vi till farmor och farfar i Stockholm hela familjen.

Viktor ställer den sedvanliga frågan redan i bilen hem från dagis.

”Vad ska vi äta?”, jag har inte bestämt än svarar jag. ”Pannkaka!”. Okej säger jag. Jag brukar alltid säga nej. Det är onyttigt och tar alldeles för lång tid att steka. Nu är vi bara två som ska äta och jag har dessutom ätit julbord till lunch och är mätt, perfekt, vi gör pannkaka. ”Jag vill hjälpa till”. Det går bra, 2 ½ dl mjöl. Telefonen ringer. Jobbsamtal om morgondagens pressmeddelande. ”blir det här bra?”, ja, det blir bra. Jag pratar vidare. ”Vad ska vi ha i smeten nu?”. Jag laddar ner en bild på datorn. ”Vad ska vi ha i nu mamma?”. Bilden är nedladdad och jag ska bara hitta ett bra namn. ”VAD SKA VI HA I NU MAMMA?”. Hämta receptet. Ägg och mjölk. Bilden är nedladdad och klar och jag kan hänvisa per telefon.

Pannkakorna smakar bra. Jag äter två, Viktor fyra. Dags att slå in julklapparna till farmor och farfar. Vi hjälps åt. Sedan plocka prylar i huset. Packning och jag måste välja bra väskor för julklapparna. Svarar på SMS och kollar mailen. Pressmeddelandet som ska ut i morgon bitti kör vi en korrunda på. Viktor ser på julkalendern. Jag instruerar hur han kan ringa mig via snabbval och åker och hämtar Tuva. Hon blir sur för att hon inte fick pannkaka ”Ni äter jämt det när inte jag är hemma!”. Kvällsfika med macka och äpple framför TV:n. Jag ändrar lite i pressmeddelandet och styr sedan upp samåkningen till innebandyn. Min granne kommer för att vara barnvakt. Jag åker och idrottar, kommer hem, får beröm över mina fina barn, hoppar in i duschen och sjunker ner vid köksbordet och datorn. Instruerar via mail två kollegor om två olika uppdrag som jag inte kan lösa eftersom jag ska vara ledig i morgon. Betalar fakturor i sista sekund (och en för sent), fortsätter maila om pressmeddelandet, skriver om en krönika och hela tiden går musikalen Evita i bakgrunden.

Att det ska vara så mycket jämt…men jag hann ju allt. Kanske kan jag ta en tupplur på flyget i morgon.

Marlene

Insikt 1: Alla ”storytellar” – varje dag
Över en kopp kaffe med vännerna, i telefonen med mamma, och när vi kommer hem från jobbet. Hela tiden berättar vi historier om vår arbetsplats. Historier som ger en tydlig bild av vilka värderingar vi har och hur vi löser de dagliga utmaningar vi står inför. För oss på Trampolin PR kan det vara en historia om någon av våra ”kreativa torsdagar” då vi plötsligt fick en riktigt häftig idé. Det kan också vara en historia om den där gången vi tackade nej till ett uppdrag för att vi inte tyckte att det lät roligt (och att jobba med det som känns roligt är just en av våra grundvärderingar). Det är precis sådana historier som blir vårt varumärke, och kanske är det just en sådan historia som ger oss nästa spännande uppdrag.

Insikt 2: Vad hände med tiden – och när fick vi så ont om den?
Under kursens andra dag hamnade vi i en diskussion om tid. En manlig kursdeltagare, från IT-branschen, ifrågasatte om en potentiell kund verkligen skulle ha tid att lyssna på en berättelse om hans företag. ”Alla har ju så pressade tidsscheman, de skulle nog bara skruva på sig om jag berättade en målande historia om någon episod på vårt företag”, var hans argument. Sorgligt nog höll flera kursdeltagare med och det fick mig att fundera över vad som hänt med tiden. När fick vi så ont om den? Alla älskar väl en riktigt bra story – och nog sjutton har vi tid att lyssna?

Insikt 3: Jag är en kursknarkare – det är bara så
När jag inte har gått en kurs på ett bra tag glömmer jag hur skönt det är. Och när jag väl är där kan jag inte få nog. Det handlar inte så mycket om kursens ämne, utan det handlar om den dynamik som uppstår när människor från helt olika branscher och helt olika företagskulturer möts kring ett gemensamt ämne. Sinnet blir vidöppet och inspirationen flödar fritt. Det är riktigt härliga grejer det.

/Emelie

Om jag får vända på steken och vara lite negativ så finns det ett spel för galleriet när det kommer till miljö också. Och då tänker jag på de offentliga upphandlingarna. Alltför många myndigheter och offentliga organisationer vill att man ska bifoga en miljöpolicy till det anbud man lämnar in. Jo, det kan jag förstå om det handlar stora företag, stora upphandlingar och energikrävande leveranser. Vi är en PR-byrå med fyra medarbetare. Vårt arbetsverktyg är varsin dator och vår hjärna. Vad ska vår miljöpolicy innehålla?

√  Vi köper ekologisk mjölk till kaffet

√  Vi går i stället för att åka bil till våra möten

√  Vi minimerar antal utskrifter i skrivaren

√  Vi har extrakoftor på kontoret eftersom vi sparar på elen

Jag kanske är för kritisk och ironisk. Men, jag tycker helt enkelt att det är ett spel för galleriet att be om en miljöpolicy för en PR-byråupphandling.

/Marlene

Mitt första möte med min mentor sker om en månad ungefär. Men jag har redan haft första mötet med ”min student” Christin. Det bästa konkreta tipset från vårt första möte stod Christin för. Hon berättade att hon när hon började plugga vid turismprogrammet för snart tre år sedan skaffade hon sig en ”företagsbok”. I den har hon sedan samlat information om och kontaktuppgifter till intressanta företag och personer som hon skulle kunna tänka sig att jobba med (Trampolin PR stod tydligen med :-). Ett bra exempel på ett konkret PR-verktyg tycker jag. Företagsboken var tydligen hett eftertraktad i klassen nu när alla är ute efter jobb – tror jag det!  Jag tycker att det var en så bra idé att jag funderar på att göra en egen – det ska bli en idébok med drömuppdrag och drömkunder. Och jag tänker inte låna ut den, så se till att skaffa en egen.  /Helena

Första mötet med mentorn

Tänk dig surret från 20 studenter vid MIUN och 20 människor från arbetslivet. De har träffats för första gången. Nu ska de två och två ge sig ut på en gemensam resa. Studenterna ska bli adepter i ett mentorprogram. Näringslivet ska bli mentorer i samma program. Jag som varit med och arrangerat det hela lämnar nu dessa par till sitt öde. Och jag gör det med varm hand. Känslan var att det både är spännande och nervöst. Spännande för att nya möten och relationer är spännande. Nervöst för att man inte riktigt vet hur man ska göra, vad man ska prata om.

Det var alltså uppstarten av MIUNs mentorprogram som vi igår hade på Törners Konditori. Förutom lite förhållningsregler kring mentorprogrammet så delade Helena med sig av hur vi alla kan arbeta med vårt personliga varumärke.

Men, höjdpunkten var nog mot slutet när var och en av studenterna fick sin mentor och surret kunde börja.

Det pratas otroligt mycket om att vi behöver fler invånare till vårt län. Jag har varit på flertalet möten, debatter och diskussioner. De flesta mynnar ut i huruvida vi behöver ytterligare kulturhus eller idrottsarenor och några personer får uttala sig om varför just de har valt att flytta hit eller bo kvar. Jag ser sällan konkret handling. Därför är jag glad att vi är en del av det här. Vi brukar säga att vi levererar ”PR på Norrländska – mindre snack och mera verkstad”, det här är ett uppdrag som får symbolisera det. Tänk om mentorprogrammet gör att EN till student väljer att bo kvar här, en som inte hade gjort det om han eller hon inte fått en mentor som kunde lotsa ut ur Campus och in i arbetslivet.

/Marlene

När jag lyssnade på de andra företagarna som delade med sig av sina erfarenheter, och när jag pratade med några av åhörarna som funderar på att starta, slog det mig att det finns en bild i samhället av att det är så himla svårt att starta företag. Men det är det ju inte! Det är ganska enkelt faktiskt.

Däremot är det ibland svårt att driva företag. Inte rymdfysik-svårt, men svårt för att man ibland tvingas fatta tuffa beslut. Beslut som man sedan ska leva med, och som man inte kan skylla på någon annan. Och det kan vara svårt. Men samtidigt är det de egna besluten som är tjusningen med att vara egen företagare tycker jag. Att få bestämma själv. Och ta konsekvenserna själv.

Efter snart tre år som företagare har jag varit tvungen att fatta en del jobbiga beslut, och jag tycker nog att jag har blivit lite bättre på den biten. Men långt ifrån fullärd (ljusår ifrån!). Därför ser jag fram emot att vara med på företagarnas Våga vinna (föreläsningar, mingel och middag) den 22 september som kommer fokusera på just beslutsfattande och vinnande vägval. Precis det som är utmaningen med att driva företag.

/Helena